”VI FORTSÄTTER KÄMPA
– MED ’FREEDOM’ SOM
VÅR KAMPSÅNG”

De senaste åren har Beyoncé väckt starka känslor med sina feministiska och antirasistiska ställningstaganden.

Nöjesbladets Amie Bramme Sey ser en artist som plockar upp stafettpinnen från klassiska svarta politiska förebilder som Sojourner Truth och Nina Simone.

 like my baby heir with baby hair and afros. I like my negro nose with Jackson Five nostrils.”

Att Beyoncé är en av vår tids absolut främsta sångerskor och artister står oemotsagt. Under sin långa karriär har Texas-dottern prisats och hyllats för sin makalösa röstkapacitet och förmåga att trollbinda tusen och åter tusen människor som kommer till hennes konserter. Att hon är en levande legend och ett musikaliskt geni behöver man inte övertyga någon om.

Men vad har Beyoncé för betydelse när det kommer till feministisk och antirasistisk kamp? För de senare åren har stjärnan börjat uppmärksammas för mer än musiken. Hennes politiska ställningstaganden har lett till många rubriker och väckt starka känslor.

2016 släppte hon låten ”Formation” som citatet ovan är hämtat ifrån, där hon uppmanar sina fans att organisera sig och börja agera mot förtryckande strukturer och hierarkier. Det handlar om radikal självkärlek och att förflytta makten. I ett USA där nyheter om fattigdom, polisbrutalitet och meningslöst vapenvåld är vardag för landets svarta medborgare ställer sig Beyoncé upp och säger stopp. Att det är nog nu. Att svarta liv spelar roll.

För dessa ställningstaganden har hon blivit kallad rasist och anklagad för att vara en polariserande opportunist. Den klassiska humorshowen ”Saturday night live” ringade in reaktionerna kring Beyoncés aktivism på ett otroligt roligt och träffsäkert sätt. I sketchen ”The day Beyoncé turned black” driver komikerna med reaktionerna hos de chockade vita amerikaner som inte var redo för ”Formation”.

För oss inbitna Beyoncé-fans är dock inte den politiska biten något överraskande. För oss har Beyoncés rötter alltid varit tydliga och referenserna till svart kultur och kamp ständigt närvarande. Beyoncé har aldrig verkat i ett vakuum, tvärtom är hon en produkt av det arv hon nu för vidare till nästa generation.

För mig är Beyoncé en av vår tids viktigaste symboler för svart stolthet och i hennes musik känner jag tydlig närvaro av hennes föregångare. Hon tar stafettpinnen vidare i kampen och jakten på frihet.

”Ain’t I a woman?” Är inte jag en kvinna? Den frågan ställde sig Sojourner Truth i Akron, Ohio 1851. En svart kvinna född in i slaveriet i det sena 1700-talets Amerika. Hon föddes i New York och befriades från slaveriet 1827.

Det var i samband med ett kvinnorättsrörelsemöte som Truth höll talet som skulle komma att bli historiskt. Hon pekade på något som i backspegeln inte känns särskilt förvånande, eftersom det fortfarande pågår, att den svarta kvinnan upplever ett mer våldsamt förtryck än den vita kvinnan.

Det pågick en rörelse för kvinnlig frigörelse, men en svart slavkvinna upplevde att hon inte var inkluderad. Vad var det för kvinnorättsrörelse egentligen, om de värst utsatta lämnades åt sitt öde? Ain’t I a woman? Är inte jag en kvinna? Innefattar inte vår frigörelse även mig?

”I tell you what freedom is too me, no fear!” ”Jag ska säga dig vad frihet är för mig, att inte behöva vara rädd.” Så sa sångerskan och frihetskämpen Nina Simone i ett samtal med Peter Rodis, som gjorde dokumentären ”Nina: an historical perspective” 1968.

Nina Simone, född Eunice Kathleen Waymon 1933 i Tryon, North Carolina, växte upp med en dröm: Hon ville bli först i världen att som svart kvinna kunna kalla sig professionell konsertpianist. Hon ville komponera och spela piano. Hon ville bli historisk. Och det blev hon, men inte som världens första svarta kvinnliga konsertpianist. Simone kom att bli en av världens mest älskade jazz- och bluessångerskor – som egentligen inte ville sjunga.

Nina Simone tvingades inse att världen inte var redo för en renodlad konsertpianist som såg ut som hon gjorde. Ville hon syssla med musik fick hon bli artist och sjunga.

Enligt Simone var det här en produkt av den rasism som fortfarande genomsyrade 50-talets USA. En tid då svarta människor accepterades som underhållning samtidigt som de levde under lagstadgad segregering. Jim Crow-lagarna betydde ”jämlika, men separata”.

Svarta människor levde i rättsosäkerhet, hade inte samma självklara rösträtt som vita medborgare, tilläts inte dricka vatten ur dricksvattenfontäner och var förpassade till att sitta längst bak i bussen. USA var inte redo för att en svart kvinna skulle uppfylla sin dröm om att bli konsertpianist.

1954 tog Eunice Kathleen Waymon artistnamnet Nina Simone och började uppträda som sjungande barpianist. Hon kom sedan att bli en älskad sångerska som blev mer och mer politisk under sin karriär. Hon skrev texter som ”To be young, gifted and black”, ”Mississippi goddam” och ”I wish I knew how it would feel to be free”.

Ninas aktivism levde genom musiken. Hon tog rollen som tilldelats henne och förvandlade den till en megafon för svartas kamp och lidande i USA. 1970 lämnade hon landet, med anledning av att rasismen var för påtaglig och outhärdlig. Hon flyttade aldrig tillbaka.

”Freedom, freedom where are you, cause I need freedom too!” ”Frihet, frihet, var är du? För jag behöver också frihet”. Så sjunger Beyoncé på sitt senaste album ”Lemonade” från 2016. Ett album som släpptes med tillhörande videos där vi följer artisten genom de hjärtekrossande, förnedrande och ursinniga stegen av att inse att den du älskar mest har varit otrogen mot dig.

Beyoncé leder oss genom förnekelse, ilska och tomhet. Hon sjunger ut sin apati och strålar i sin återuppbyggnad. Hon förlåter och känner hopp. Beyoncé är tillbaka vid sin mans sida i kapitlet om redemption, återföreningen. Tycka vad man vill om det, att Beyonce fortfarande är gift med Jay-Z. Låt oss i stället stanna till vid hopp.

För i ”Lemonade”-kapitlet ”Hope” förvandlas Beyoncé till en urkraft som sliter av plåstren på de köttsår som aldrig fått möjlighet att läka för den svarta kvinnan i USA. Hoppet handlar inte bara  om att återfinna sin stolthet i en krossad relation, det handlar om att orka fortsätta kämpa trots förtryck och politiskt våld.

I låten ”Freedom” ropar Beyoncé efter friheten, frågar sig var den tagit vägen, säger att hon inte kan röra sig. Likt Nina Simone sjunger
Beyoncé om kedjorna som håller fast henne. En uppenbar referens till slaveriets tid.

Då var den svarta människans kedjor och bojor fysiska metallföremål som frihetsberövade den avhumaniserade människan som bar dem. I dagens USA har kedjor och bojor förvandlats till strukturell rasism i form av polisbrutalitet, massfängslanden och dödsskjutningar.

I videon till ”Freedom” ser vi mammor hålla upp foton på sina söner, pojkar och män som förlorat livet till följd av ”olyckliga” dödsskjutningar. Trayvon Martin, Michael Brown, Eric Garner. Listan över svarta män som skjutit till döds, ofta av poliser, i USA är skrämmande lång, något som Beyoncé också lät manifestera på en av sina konserter under ”Formation tour” 2016. Bakom stjärnan, på en enorm LED-skärm, lyste hundratals namn upp över publiken. Samtliga dödade svarta män.

Beyoncé kanaliserar smärtan som sjungits ut genom svart musik och tal sedan Sojourner Truths tid då slaveri försäljning, våldtäkt och dödande av svarta kroppar fortfarande var lagligt i USA.

När Beyoncé uppträder med ”Freedom” låter hon eld skjuta ut över publiken, dansarna sparkar och slår i ett vattenfyllt scengolv så det skvätter och Beyoncés kläder och hår dryper av vatten, svett och ursinne. Hon sjunger från djupet av sina lungor och musikerna och dansarna sluter upp i ett gemensamt skrik. Och ett skrik till. Och ett skrik till. De skriker efter frihet. Efter att slippa vara rädda. Efter att få lossas från kedjor, bojor och förtryck. Och publiken skriker i kapp med dem.

Med låtar som ”Freedom” påminner Beyoncé alla sina svarta fans om att vi kämpar tillsammans mot de rasistiska system som försöker hålla oss nere. Hon övertygar oss om att hon kan stoppa havets strömmar och vända stormar. Hon kan sätta eld på allting och får oss att tro att vi också kan göra det.

Jag visualiserar en värld där Beyoncés ord blir verklighet. En utopi där alla människor får uppleva samma möjlighet till självförverkligande, trygghet och ro. Där ingen ska behöva ropa ut att ”svarta liv spelar roll” (black lives matters), där en svart pojke kan gå genom ett bostadsområde med huvan på utan att misstänkliggöras för att vara en farlig brottsling och sedan skjutas till döds, en värld där Trayvon Martins mördare dömdes i rätten. Där ord från Sojourner Truth, Nina Simone och Beyoncé är historieberättande från en svunnen tid då människor rankades och behandlades olika. En drömvärld.

Men vi är kvar i 2018 och vi är fortfarande många som känner oss exkluderade ur det feministiska samtalet. Är inte vi också kvinnor?

Vi är många som fortfarande undrar hur det skulle vara att leva utan rädslor. Rädslan för att inte få jobbet vi är kvalificerade för, rädslan för att inte släppas in på bostadsmarknaden, rädslan för att inte kunna försörja våra familjer, rädslan för fysiskt våld. Vi är många som fortfarande frågar friheten vart den har tagit vägen, ”I need freedom too”.

Tills vidare fortsätter vi kämpa och slå tillbaka. Med låtar som ”Freedom” som våra kampsånger.

Text