FRÅN SKAKIG DEBUT
TILL MODERN KLASSIKER
Där 90-talsdebuten med Destiny’s Child kanske inte lämnade några djupare spår låter senaste plattan ”Lemonade” redan som en klassiker.
Nöjesbladets Markus Larsson sätter betyg på Beyoncés samtliga album.
”LEMONADE” (2016)
”Better call Becky with the good hair.” Vem var Becky? Var det hon som Jay-Z hade varit otrogen med? Internet imploderade nästan efter ”Lemonade”. Bilden av det perfekta powerparet spricker i låt efter låt. Man kan skära sig på skärvorna.
Det här är Beyoncés ”Scener ur ett äktenskap”, hennes ”Blood on the tracks”. Men det är också en kraftfull uppgörelse med hur det är att vara en afroamerikansk kvinna i en vit patriarkal värld. Hon utgår från sig själv och sin egen familj, från uppväxten till i dag, men skapar en allmängiltig feministisk berättelse om stolthet och överlevnad, bitter svartsjuka och förtvivlan, försoning och något slags hopp. Ilskan efter kravallerna i Ferguson och polisvåldet som dödar oproportionerligt många svarta, det som startade proteströrelsen Black Lives Matters, får också ett utlopp i musiken.
Med ”Lemonade” gjorde inte Beyoncé bara en av årtiondets skivor. Hon skrev in sig bland de största, långt däruppe med Prince, Aretha Franklin, Curtis Mayfield och 2Pac.
”BEYONCÉ” (2013)
Ingen trodde att en storstjärna kunde spela in ett album och musikvideor till varje låt utan att någonting läckte. Men när Beyoncé släppte sin femte skiva, hennes första ”visual album”, kom det från ingenstans och utan förvarning.
Artisten som gjorde det robusta soulmanifestet ”4” var borta. Här lämnar hennes kreativitet samtidens gravitation och svävar fritt i rymden. Den nattsvarta, experimentella och elektroniska soulen liknar fortfarande inget annat hon har gjort.
Skivan är också döpt efter den enda artist som kunde ha spelat in musiken. Hon kan bara tävla med sig själv efter ”Beyoncé”.
”4” (2011)
Inför sitt fjärde soloalbum klippte Beyoncé alla professionella band med sin far Mathew Knowles, som varit hennes manager sedan åren med Destiny’s Child. Hon släckte också sitt alter ego Sasha Fierce.
Beyoncé hade ett överflöd av material. Till slut skickade hon in 75 låtar till skivbolaget. 15 av dem blev ”4”. Sångarrangemangen, där Beyoncé sjunger alla stämmor själv, är pur perfektion och förtjänar egentligen en egen text.
”4” blev hennes fjärde skiva i rad som toppade amerikanska albumlistan. Avslutande ”Run the world (girls)” ger dessutom en föraning om den politiska artisten som några år senare skulle äga Super Bowl.
”I AM… SASHA FIERCE” (2008)
Deluxe-versionen är ett dubbelalbum med 18 spår. Singlarna ”Halo”, ”If I were a boy” och ”Single ladies (put a ring on it)” är ikoniska. Resten är en ofokuserad röra, särskilt materialet på andra skivan med Beyoncés alter ego Sasha Fierce. Hennes motsvarighet till Gittan P Jönsson hjälper tyvärr inte musiken.
”B’DAY” (2006)
”B’day” är en sammanfattning av 30 år av afroamerikansk popkultur, från 70-talsfunk till The Neptunes futuristiska hiphop. Flera spår bygger på go-go. Den funkiga och lokala subkulturen från Washington DC upplevde en liten revival i mitten av 2000-talet tack vare producenten Rich Harrison. Om kokheta ”Ring the alarm” och en av 2000-talets bästa poplåtar ”Irreplaceable” vore utropstecken skulle de vara högre än skyskrapor.
”DESTINY FULFILLED”
(DESTINY’S CHILD, 2004)
Här märks det att något saknas. Gruppens viktigaste medlem har hjärtat någon annanstans. Kemin är bruten och borta. Ett pliktskyldigt album av tre personer som inte längre vet varför de fortsätter tillsammans. Sista spåret på Destiny’s Child är väldigt talande: ”Game over”.
”DANGEROUSLY IN LOVE” (2003)
Många spekulerade i att titeln och musiken handlade om romansen mellan Beyoncé och Jay-Z. Paret, som än så länge höll relationen hemlig, lät störtförälskade i den minst sagt monumentala singeln ”Crazy in love”. Med Destiny’s Child var balladen ”Dangerously in love” ett albumspår på ”Survivor”, här får den döpa Beyoncés första soloalbum.
Musiken sa rätt mycket om att vara farligt och blint förälskad, men framför allt lämnade låtarna Destiny’s Child bakom sig. Att gruppen snart skulle vara över var bara en tidsfråga.
”8 DAYS OF CHRISTMAS”
(DESTINY’S CHILD, 2001)
Den största skräcken är att ens favoritartister ska spela in ett julalbum. Här besannas dina värsta farhågor. Löjeväckande kitsch som till och med skulle kunna få Walt Disney att gömma ansiktet bakom en skämskudde.
”SURVIVOR” (DESTINY’S CHILD, 2001)
Skivan inleds med tre låtar som ber det mesta som släppts på 2000-talet att sätta sig ner och hålla käften: ”Independent women part I”, ”Survivor” och ”Bootylicious”. Den senare bygger på en sampling från Stevie Nicks fantastiska ”Edge of seventeen”. Fortsättningen av albumet, där bland annat ett smetigt gospelmedley ingår, är inte lika imponerande.
”THE WRITING’S ON THE WALL”
(DESTINY’S CHILD, 1999)
”Say my name” överskuggar allt. Tillsammans med bland andra Aaliyah och Missy Elliott pekade Destiny’s Child ut framtiden. R’n’b för ”Matrix”-generationen.
Efteråt ville alla arbeta med producenten Rodney ”Darkchild” Jerkins, inklusive Michael Jackson. Inget annat på ”The writing’s on the wall” når upp till knäna på ”Say my name”. Men det räcker ändå långt.
”DESTINY’S CHILD” (DESTINY’S CHILD, 1998)
Inte mycket från gruppens debut har åldrats väl. Förutom ”No no no pt 2” med Wyclef Jean gör Destiny’s Child inget som inte, exempelvis, TLC gjorde bättre.
