AFTONBLADETS
MARKUS LARSSON MINNS SITT MÖTE MED BEYONCÉ
En gång besökte Beyoncé Aftonbladets redaktion.
Hon fick artigt be om passerkort i receptionen.
Och svara på korkade frågor av en vikarie från Kiruna.
r 2000 var Destiny’s Child aktuella med sitt andra album ”The writing’s on the wall”. I USA var de redan hetare än New York. Men här hade de inte slagit igenom ordentligt ännu. Gruppen skötte sin promotion själv och åkte runt och besökte olika redaktioner i Stockholm. På Aftonbladet rankades de så lågt att en ung vikarie fick intervjua dem. Den gröngölingen var jag.
Kelly Rowland, 19, Michelle Williams, 18, Farrah Franklin, 18 och Beyoncé Knowles, 18, fick dock vänta i receptionen. Receptionisten ringde upp mig för att kontrollera om det var okej att ge dem passerkort:
”Det står några amerikanska tjejer här och väntar. Destiny’s, någonting. Ursäkta, vad sa du att du hette? Beyoncé?”
När gruppen marscherade upp för trappan i det öppna kontorslandskapet vreds luttrade nackar så att det knarrade över hela redaktionen. När jag lufsade efter tittade alla ner i sina dataskärmar igen.
Destiny’s Child fick sitta i ett rum bredvid lunchmatsalen. Kelly Rowland lutade sig tillbaka på stolen, tuggade tuggummi, tittade mer upp i taket än lyssnade på mina nervösa frågor och vickade på en klack som var högre än klocktornet på Kirunas stadshus.
Michelle Williams och Farrah Franklin sa i sin tur inte flaska. Det var Beyoncé som pratade och bestämde. Hon var sinnebilden av ett amerikanskt proffs som uppfostrats i offentligheten sedan hon kunde gå. Artig och fullständigt opersonlig utan att förolämpa någon.
Destiny’s Child hade redan hunnit möblera om bland medlemmarna. När jag tog upp att de två ex-medlemmarna LaTavia Robertson och LaToya Luckett stämt gruppens manager, tillika Beyoncés pappa, för att ha blivit sparkade utan ett öre i ersättning surnade stämningen till:
– I USA är det tyvärr så att man kan stämma vem som helst för vad som helst. Jag skulle kunna stämma dig för att du har de där svarta skorna på dig.
Eftersom jag jagade efter en slagkraftig rubrik försökte jag, banbrytande nog, att styra in samtalet på relationer i stället.
– Personligen föredrar jag ”vanliga” killar. Är man tillsammans med en kändis så drar man åt sig för mycket uppmärksamhet. Speciellt av media, svarade Beyoncé.
Jojo.
Journalister sparar ofta den jobbigaste frågan till sist. Och jag skruvade på mig så mycket att det nästan gick hål i stolen. En av mina chefer hade gett order om att ställa en viktig enkätfråga.
– En sista fråga, ehm, det är en Swedish tradition att, ja…
Beyoncé lutade sig fram, drog handen genom ett hår som såg dyrare ut än mitt föräldrahem och spände ögonen i mig. Avslutningen av min första och antagligen enda intervju med den blivande Queen Bey blev naturligtvis mycket rimlig och inte alls en mental punktering.
Jag tog sats:
– Vem vill du pussa i påsk?*
* Beyoncé ville pussa den amerikanska soulartisten D’Angelo, som just då var aktuell med den fuktiga nakenvideon
till balladen ”Untitled (how
does it feel)”. Bandmedlemmarna Kelly, Farrah och Michelle lyssnade lydigt på chefen
och svarade också D’Angelo
de också.